Att ta första steget <3
Jag har haft en klump i bröstet ett tag nu och känner att det är dags att tala ut! Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag lovar att försöka så bra jag kan.... Förra veckan hade vi en väldigt tyst och otrevlig kontakt som jag kände att vi behövde jobba på, problemet var att varje gång jag tittade på dig så var det som en kniv i bröstet på mig.... Jag försökte komma närmare dig och försökte göra det rätta... Efter några dagar började jag ge upp hoppet och jag låtsades som att du inte fanns... nu känner jag mig väldigt dum för det!
Jag förstod det inte själv, men mina vänner påminnde mig hela tiden att du fanns där och de såg att du egentligen ville ta kontakt med mig.... trots kompisarnas upplysningar så ignorerade jag dig hela veckan fram till helgen... I lördags la jag för första gången själv märke till att du försökte få kontakt med mig, och jag kunde inte tänka på någon annan! Kände mig riktigt skamlig att jag lagt dig åt sidan så länge så det började göra ont i hjärtat att se dig!
Men det är svårt att ignorera någon när man alltid blir påmind om den, så jag blev ju tvungen att ta steget.... nu i efterhand är jag verkligen glad att mina vänner påminde mig så mycket om att du alltid var i närheten för annars hade inget hänt... i dag har klumpen från bröstet släppt och jag känner att jag kommer kunna titta på dig med ett leende på läpparna igen, men bäst av allt är att jag vet att du är lika glad som jag!
Jag är glad att jag tog steget och tog tag i problemet så att vi nu idag har en enormt mycket bättre kontakt än vad vi någonsin haft och den kan bara bli bättre! :D
Med detta vill jag bara säga att jag är glad över att jag kommit så långt på relationen vi hade på gränsen till misslyckande.... jag börjar äntligen bli klar med mitt projektarbete! XD

Kommentarer
Trackback